Idag fick jag avliva Dante. Han hade stora problem med sina bakre tänder och enligt veterinären så skulle han svälta till döds under lång tid, dvs han skulle aldrig bli riktigt bra. Jag har alltid lovat mig själv att jag skulle ta det beslut som var bäst för djuret om det skulle komma ett sådant drastiskt beslut.

Upptakten var att jag märkte någon dag före nyår att han var trött, drog sig undan och inte alls var så aktiv och pigg som han brukar vara. Som alltid så trodde jag det skulle gå att fixa och var inte alls bered på att det var så allvarligt. Det blev några tårfyllda minuter innan han fick somna in. Det var längesen jag grät så mycket.